Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/33

27

därför svurit honom och hans stam ett outsläckligt hat. Skådespelet börjar med en fest, som Abenserragerna tillställt för att tacka himlen för deras förmodade seger. Men underrättelse kommer, att Segrernas flykt endast var låtsad, och att de själfva blifvit i grund slagna. Abular inkommer och bekräftar olyckan. Förskräckelsen blir allmän. Endast Zima söker uppehålla deras mod. Alamir anländer såsom sändebud och förkunnar, att deras stad innan kvällen skall förgöras med eld och svärd. Rådet besluter nu att sända de späda barnen till Almanzor, Segrernas behärskare, för att utverka förskoning, och dennes unge son Ali biträder dessas böner. Stammarna försonas helt plötsligt, och Alamir blir straffad. Det är möjligt, att i en roman, skrifven af en snillrik författare, denna upplösning kunnat behandlas på ett gripande sätt. På scenen måste det verka osannolikt, nästan löjligt. Zima och den unge gossen Ali äro de enda, åt hvilka författaren lyckats skänka någon karaktär. De öfriga äro endast mannekänger. Den framstående tragiska skådespelerskan Kristina Ruckman, född Franck, erhöll allmänt bifall för sitt förträffliga utförande af Zimas roll, och Karolina Kuhlman som Ali och Axel Cederholm som Abular väckte publikens lifliga intresse. Ofvanpå denna för vår tids publik fullkomligt onjutbara melodram gafs den stora scenen i andra akten af Glucks opera ”Iphigenie i Auliden”, där Achilles har den vackra arian ”Sjung, folk, till eder drottnings heder”, utförd af Lindström. Med anledning af dagens betydelse hade man ändrat frasen till ”Sjung, folk, till er furstinnas heder”, och hofkrönikan förtäljer oss, att i detta