dessutom var mycket omsorgsfullt uppsatt med granna dekorationer och dyrbara dräkter, blef "Cendrillon" det mest besökta och omtyckta skådespel, som då uppfördes. I en artikel i Stockholmsposten för mars 1811 lästes, att de af publiken, som sett pjäsen spelas i Paris af den utmärkta aktrisen Alexandrine S:t Aubin komma öfverens däruti, att ehuru mamsell Frösslind ej upphinner den stora franska aktrisens fulländade spel i det hela, kan hon likväl fullkomligt jämföras med henne i afseende på sann naivité och naturlighet. Stycket hade en ofantlig framgång och skänkte teatern en lång följd af fullsatta hus.
När den stackars lilla Frösslind-Cendrillon premiärkvällen gick hem från teatern, blef hon emellertid på gatan förolämpad af några illa uppfostrade beundrare till åtskilliga afundsjuka aktriser och dansöser, och i Journal för litteraturen och teatern lästes en för henne nedsättande recension, där hon bland annat kallades "en gauche aktris, benämnd Frösling". Detta gaf anledning till en hel serie af häftiga tidningsartiklar till hennes försvar, och hennes beundrare strömmade till teatern för att kraftigt ådagalägga sin förtjusning, under det att motståndarna sökte kväfva bifallsstormarna. Slutligen fann sig den kritiker, som gifvit första anledningen till uppträdena, föranlåten att genom en artikel i samma tidning, där hans anfall skett, i april månad göra Cendrillon offentlig afbön för den orättvisa hon lidit af "sin förhastade kritikus". Detta teaterevenemang ansågs vara af den betydenhet, att de flesta därtill hörande tidningsuppsatser utgåfvos på
