upp strax innan Gustaf IV Adolf stängde teatern, med Lindström i hufvudpartiet och systrarna Wässelius i de båda kvinnorollerna, samt Boïeldieus kvicka och roliga "Califen i Bagdad", en af Gustaf Åbergssons glansroller, med det vackra af Deland komponerade balettdivertissemanget "Selindas kröning". Innehållet är, i få ord sagdt, att kalifen, under det han nattetid förklädd genomströfvat stadens gator, befriat den vackra men fattiga Selinda ur röfvarhänder och förälskat sig i henne. Selinda älskar äfven honom och bekänner detta för sin mor Lemaina, som är djupt bekymrad öfver en emirs förföljelser, med anledning af att Selinda nekat honom sin hand. Efter en massa motigheter och faror slutar allting lyckligt, och kalifen får sin Selinda. Dialogen är full af liflighet och behag, och intresset ständigt stigande. Därtill kommer den förträffliga musiken, där redan uvertyren väcker nöje. Till de bästa numren räknas Selindas romans, tjänstflickans kvicka aria, kalifens sång vid bordet och trion mellan kalifen, Selinda och Lemaina. Åbergsson var briljant som kalifen. Vid sidan af honom framträdde Kristina Ruckman som Lemaina och Elise Frösslind som Selinda. Jeannette Wässelius sjöng tjänstflickans aria mycket väl, ehuru Inga Åberg fordom lär ha sjungit den med mera glädtighet och finess, om hon än hade mindre röst än efterträderskan.
Framförallt var publiken förtjust i att åter få höra Sacchinis mästerverk "Oedip i Athen", sedan Karsten hemkommit från sin långvariga vistelse i Paris. Den härliga operan återuppstod väl icke i all sin forna glans med en stor orkester och en
