60
lysande balett, men gafs dock med all den värdighet som fordrades. På Karstens återgifvande af Oedip kunde man tillämpa hvad den stränge kritikern abbé Geoffroy skref om en berömd Parissångare i en annan af Sacchinis operor: "Det sätt, hvarpå han utför den, är en af hans stoltaste triumfer. Han ingjuter däri hela sin själs värma. Han öfverlämnar sig helt och hållet åt den känsla, som behärskar honom, och bemäktigar sig så sina åhörare, att han icke lämnar dem tid att undersöka efter hvad metod han sjunger. Man skiljer icke aktören från sångaren, och hela huset, hänfördt, öfverväldigadt af uttryckets styrka, rådfrågar endast sin entusiasm och öfverlämnar sig åt sin förtjusning." Antigones roll, som fordom så förträffligt speltes af Fransiska Stading, var nu anförtrodd åt Elise Frösslind, hvilkens oskuld och behag i återgifvandet af den vackra rollen kom publiken att glömma hennes företräderska. Hon hyllades bland annat genom följande verser i Journalen:
"Ljufva flicka! då du himlen ber
att din faders hårda sinne röra,
liknar du en ängel, stigen ner
hit till jorden att ett under göra.
Antigon! din oskuld och din sång
ej blott jaga från Oedip hans smärta,
nej, de tjusa bort på samma gång
sorgen, kvalen utur skådarns hjärta.
O! blif alltid så! Betänk, att hur
stjärnhögt mål man än med konst kan hinna,
man likväl med oskuld och natur
alltid skall ett högre bifall vinna."
