62
franska maneret, men man bör komma ihåg, att hon i sin ungdom insupit detta i den Monvelska skolan och kunde lika litet frigöra sig därifrån som de andra svenska artisterna inom tragedien, hvilka ännu sågo sitt mönster i den franska smaken. Teaterns stora svaghet var, att den saknade en ung tragedienne, till följe hvaraf det högre skådespelet nästan alldeles försvann från scenen. Däremot funnos flera framstående aktriser inom komedien och farsen. Fru Kuhlman utförde ännu älskarinneroller med mycket behag, och hennes minspel beundrades af alla. Hennes egentliga genre var de muntra rollerna, men hon användes icke utan framgång äfven i de sentimentala såsom Emma i ”Korsfararne” och Amalia i ”Verldsförakt och ånger”. Hennes medtäflerska var hennes frånskilde mans hustru, fru Maria Deland, född Rydberg, hvilken i sin tur var skild från sin förste man, en värdshusvärd i Malmö vid namn de Lemos. Hon var en ypperlig subrett och spelade med mycken framgång t. ex. Lisa Spitsnas i ”Kapten Puff”, men vann äfven bifall såsom ”Ariadne på Naxos” och i en af fru Kuhlmans triumfroller, den döfstumme gossen i ”Abbé de l’Epée”. Då teatern hade den sorgen att 1811 förlora en af sina bästa krafter inom det komiska facket, Gabriel Schylander, fick mamsell Anna Frodelius öfvertaga många af hans fruntimmersroller, hvilka hon säkerligen spelade med mera sanning än han, ehuru den stora publiken ej var lika road af hennes naturliga spel som af hans oemotståndligt lustiga karrikatyrer.
Låtom oss nu se efter, hvad denna trupp fick sig
