karaktärerna äro ganska bra tecknade, i synnerhet fru Valmonts, som också spelades alldeles förträffligt af Kristina Ruckman. Ahlgren var äfven bra i svågerns roll. Hustyrannen gjordes af Hjortsberg, till hvars bättre skapelser den dock ej hörde. Den andra nyheten var en komedi med sång i tre akter, ”Det lyckliga trolleriet” af Sedaine, som den 11 december gafs på Stora teatern såsom recett för Deland. Den gjorde komplett fiasko och kunde icke vidare uppföras. Pjäsen är gammal och hade i annan dräkt uppförts hos Stenborg redan 1787. Innehållet är i korthet, att på den tiden, då det ännu fanns trollkarlar, lefde i Frankrike en bankir, som hade en elak fru, och en skoflickare, som kujonerade sin godsinta, muntra hustru. Trollkarlen bortbytte en natt de bägge damerna, och då bankirfrun vaknade, fick hon till sin förvåning se sig ligga i en usel säng i en tarflig stuga, klädd i dåliga kläder, blef tvingad att arbeta och passa upp samt hotades med stryk. Nu blir hon botad från sitt elaka lynne, och trolleriet upphäfves. Stycket är muntert och af komisk uppfinning, planen enkel, expositionen rask, handlingen liflig och karaktärsteckningen lyckad. Också gjorde det stor lycka på Opera comique i Paris. Hos oss hade pjäsen blifvit illa inöfvad, alla kunde icke sina roller, och det saknades det rätta humöret, det fanns icke tillräcklig uppsluppenhet hvarken i tal eller spel. Deland själf var icke riktigt lyckad i skomakarens roll, som bort spelas af Hjortsberg. Jeannette Wässelius däremot var ypperlig såsom den ondsinta fru Floridor och sjöng sin aria di bravura med mycken applomb, förträffligt ackompagnerad
5 — Svenska teatern III.
