återkomst. Som en löpeld spred sig en vacker dag bland konstens vänner nyheten: ”Du Puy är här!”, och han blef också genast engagerad hösten 1812.
Du Puy var liten, men utmärkt väl växt, med ett bildskönt, förnämt ansikte, svartlockigt hår, eldiga, mörka ögon, en fint böjd näsa och ett tjusande småleende, som smälte alla kvinnors hjärtan. Därtill hade han en omfångsrik, klangfull röst af en sällsynt mjukhet och böjlighet. Han utförde med samma lätthet tenor- och bariton-partier, och hans djupa toner tilläto honom äfven att sjunga baspartier. Man kan däraf förstå, hur dyrbar han var för scenen, helst då hans sång alltid genomandades af eld och lif, uttryck och känsla. Dessutom ägde hans röst ett oemotståndligt behag, som föranledde till och med gubben Hæffner, hvilken annars icke kunde tåla Du