78
Puy för sin död, att yttra, det han blef riktigt kär i honom, så snart han hörde honom sjunga. När sådant kunde hända den ingalunda finkänslige Hæffner, hur skulle icke intrycket bli hos Evas ömma döttrar, när tjusaren smekte dem med sina toner och sitt spel.
Såsom orkesteranförare har han icke haft sin like, förrän Foroni kom hit. Han var af sina underlydande både afhållen och fruktad. Som ett bevis på det förra är den allmänna sorgen öfver hans död tillräckligt talande. Till stöd för det senare vill jag anföra följande historia. På en recett för Du Puy gafs hans egen operett ”Ungdom och dårskap”, där han själf utförde ryttmästarens roll. Därefter uppfördes en balett, till hvilken han äfven komponerat musiken. Första pjäsen hade icke utförts till hans belåtenhet, och i misshumör däröfver satte han sig efter operettens slut i orkestern för att själf anföra balettmusiken. Där skall på ett ställe hastigt inträda en paus, som rätt iakttagen gör en utomordentlig effekt. Basunblåsaren, som hade sin plats tätt innanför orkesterns vänstra dörr, råkade af brist på uppmärksamhet falla in för tidigt, och midt i den imponerande tystnaden hördes en stark basunstöt. Då gaf Du Puy basunblåsaren en så ljungande blick ur sina mörka ögon, att karlen förlorade fattningen, ramlade baklänges med basunen öfver sig och försvann med stort buller och brak genom den tillskjutna dörren utför den lilla branta orkestertrappan. Du Puy fortsatte att anföra som om ingenting händt, så att publiken icke kunde märka den ovanliga ”coup d’orchéstre” som inträffat.
