nöje af publiken, i synnerhet som den erhöll en alldeles utmärkt tolkning af Anna Frodelius i titelrollen, hvilken räknades till denna förträffliga komiska skådespelerskas bästa skapelser, af Charlotte Erikson-Wikström och Lindström såsom de bägge älskande och af Jeannette Wässelius och Du Puy i kammarjungfruns och betjäntens skepnader. Lasse Hjortsberg hyllades äfven såsom en gammal munter soldat.
På Arsenalsteatern inträffade hösten 1812 det märkliga, att två större svenska originaldramer blefvo uppförda. Den 24 september gafs för första gången ”Sanct Claræ kloster”, dram med stort spektakel i tre akter af kunglige arkitekten Ture Wennberg enligt F. A. Dahlgrens uppgift. Journalen påstår däremot, att stycket skulle vara författadt af då aflidne professor Forsgrén. Kanske är det med Wennbergs författarskap till detta drama på samma sätt, som det var med hans äganderätt till dramen ”Fale Bure”, hvarom i föregående del berättades.[1] Händelsen tilldrar sig 1522, då klostret förklarades vara neutralt af Gustaf Vasa och danske befälhafvaren i Stockholm. Märta Banér är pensionär i klostret och tror, att hennes fästman Peder Erlandsson Bååt omkommit i Stockholms blodbad. Han lefver emellertid, men kvarhålles såsom gisslan och har ej genom bref eller hälsning kunnat därom underrätta sina släktingar i klostret. En hemlig gång under Mälaren mellan Klara nunnekloster och Gråmunkeklostret på Riddarholmen har nyligen blifvit färdig, och abbedissan, som den vägen kommit till staden,
