88
Wilhelm Fredrik af Nassau-Dietz, fordom prins af Oranien; den ryske diplomaten grefve Liewen och hans gemål, född von Benekendorff, ”Europas diplomatiska Sibylla” såsom hon i London kallades, och — inom parentes sagdt — bland den högre societeten ansedd för att jämte lord Palmerston och prinsessan Esterhazy bäst dansa de moderna sällskapsdanserna, i synnerhet vals; den sedermera så berömde preussiske fältmarskalken grefve von Gneisenau; den österrikiske fältmarskalkslöjtnanten grefve von Wallmoden-Gimborn m. fl., men framför alla den ryktbara baronessan Anne Louise Germaine Staël von Holstein. Friherrinnan Sofia von Knorring säger om hennes utseende, att hos henne fanns icke ett drag af Corinne eller Delphine. ”Hon var en korpulent fru, mycket ramassée, utan tecken till grace i sina rörelser, med ett alltid bakåtlutadt hufvud, som tycktes med sina kvicka, spelande ögon jämt titta i taket, hvaraf kom, att hennes mun alltid stod halföppen, äfven när hon icke talade, men det var icke ofta. Af hennes klädsel fäste man sig nästan endast vid de tunga, tjocka, brokiga turbaner hon vred om hufvudet, och som nästan tycktes hänga på nacken, där kammarjunkar P. försäkrade, att hela hennes genie ligger alldeles som i ett knyte.” Madame de Staël åtföljdes hit af sin lika förtjusande som bortskämda femtonåriga dotter Albertine, sedermera gift med hertigen af Broglie, sin yngre son Albert, barnens lärare, den bekante, men föga hofmannamässige tyske författaren August Wilhelm von Schlegel, och en löjtnant Rocca, vid hvilken hon i all tysthet låtit viga sig före ankomsten