94
den uppförts af utländska sällskap 1837 och 1865. Schumann skrifver om densamma i sin teaterkalender 1847: ”En mönsteropera i två akter, två dekorationer och två timmars längd, allt förträffligt hopkommet. ’Johan af Paris’, ’Figaros bröllop’ och ’Barberaren’ äro världens förnämsta komiska operor, återspeglande kompositörernas olika nationaliteter.” Intrigen är mycket enkel. Filip af Valois’ son, rättmätig arfvinge till Frankrikes krona, uppträder förklädd till en rik parisborgare och sammanträffar på ett värdshus i Navarra med den sköna prinsessan, hvars hjärta och hand han vinner. Johan, som här spelades af Du Puy, har ett par vackra arior, den ena om en sann riddares plikter och den andra en sång till skönhetens och dygdens pris. Hans moitié, prinsessan af Navarra, utfördes af Jeannette Wässelius, hvilken mycket firades för den berömda arian, som skildrar det angenäma och lärorika i att vara på resor. Pagens roll med hans behagliga, käcka visa sjöngs af Elise Lindström, och åt seneschallens groteska och ceremoniella melodier gaf Lindström önskvärd färg. Värdshusvärdsdotterns lilla parti utfördes af Henriette Widerberg.
Följande år sattes ”Joconde” i scen, en opéracomique af ”Cendrillons” och ”De löjliga mötenas” ryktbare kompositör och Boïeldieus rival Nicolò Isouard, hvars värdefullaste arbete den är, uvertyren måhända undantagen, och där han till fullo ådagalagt sin flytande melodiska uppfinning och sin fina smak. Operetten gjorde mycken lycka på premiären den 14 januari 1820 med Du Puy i titelrollen och Jeannette Wässelius såsom hans älskade Mathilde, hvilka
