af Dupaty, som i öfversättning af Lars Hjortsberg för första gången uppfördes den 19 december 1821. Dialogen är ledig, skämtet fint, och infallen träffande, men intrigen alldeles för uttänjd, så att den verkar tröttande, hvilket äfven torde kunna sägas om musiken, och detta i trots af att pjäsen utfördes af teaterns främsta sångkrafter. Félicie, som ingen annan kännedom äger om världen än den hon fått genom läsning af romaner, har i sina drömmar skapat sig sin utkorades bild och efter den tecknat hans porträtt. Intagen af detta fantasialster afslår hon sin fars anbud att gifta henne med sonen till en af hans vänner, oaktadt den unge mannen brinner af kärlek till henne. Guvernanten får nu det infallet att ändra dragen i Félicies porträtt, så att de likna tillbedjarens, och därigenom intaga hennes hjärta för honom, hvilket omsider lyckas. De båda unga framställdes af Sofia Sevelin och Lindström, hvilka, såsom vi funnit, ej förenade någon skådespelarkonst med skönheten i sången. Publiken föreföll uttråkad, bifallet var minimalt, och pjäsen gick ej mer än tre gånger.
På Karl Fredrik Bergs recett den 28 december gafs som efterpjäs till ”Den svartsjuka hustrun” det täcka intrigsstycket ”Den unge arrestanten” med musik af Della Maria, i hvilket Du Puys elev Per Sällström debuterade såsom Blinval. Han ansågs ha en vacker röst, ehuru han ännu var osäker både i sång och spel. Förträfflig alltigenom var däremot hans motspelerska Elise Lindström i Rosines naiva person, som hon utförde med en liflighet och med en sanning i uttrycket, som svårligen kunde öfverträffas.
