utmärkt tonsättare. Den 20 april begrofs han i Jakobs kyrka, hvilken ej rymde den mängd åskådare som samlats. Mozarts Requiem utfördes, och orgelläktaren var utbyggd för att kunna rymma orkestern samt dekorerad med svart kläde, hvarpå var anbragt en lyra med brustna strängar, omgifven af en lagerkrans. De båda andra läktarna voro klädda med blått kläde. ”I förtjänster som fel”, säger en biograf, ”var
Du Puys grafvårdsmedaljong.
Du Puy en utomordentlig man och en af de få, som tvungit sina afundsmän att beundra och sina offer att förlåta.” Jag tror, att Du Puy dog i en för honom själf behaglig tid. Han började åldras, och han förlorade mer och mer sitt af honom så högt skattade välde öfver det täcka könet. De bojor, i hvilka han de senaste åren fjättrades, tyngde honom, och det sades, att han mer än en gång umgicks med tankar på själfmord. 1866 firade Musikaliska akademien en
