Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111

Edvard till sekundant. Efter duellen sammanträffar Edvard i Fanchons salong med sin andryga tant och måste nu för Fanchon bekänna, att han icke är den fattige, obemärkte konstnären, åt hvilken hon gifvit sin hand och sitt hjärta, utan den lysande öfversten, markis de Francarville. Denna upptäckt är nära att leda till en brytning, emedan Fanchon ej vill förstöra hans framtid genom att bli hans hustru, men allt ställes till rätta, och kärleken segrar. Bland Fanchons vänner finnes införd en lustig och sjungande abbé, som fordom utgjorde själen i alla parisiska sällskap, och som lifvar upp pjäsen med sina kvicka och galanta infall och visor. Inspirerad af sin lefnads- och bordsfilosofi sjunger han till exempel:

”Hur hjärtligt jag prisar den trefliga runden
af utvaldt sällskap förtroliga stunden;
en vän på hvar sida, buteljen framför mig,
där hvarje hjärta för nöjet är stämdt;
där glada värdinnan behagligt förför mig
att höja min röst i sprittande skämt;
där angenäm dårskap med infall, fleuretter
och blida begär
vid vin och dessert
sig lekande mellan oss sätter.”


Operetten slog an. Den gaf på tre veckor fem fulla hus, hvilket på den tiden var en mycket stor framgång, och Himmels kuplettmusik, hvilken är inströdd öfverallt i pjäsen, lefde snart på allas läppar. Till denna succès bidrog det förträffliga återgifvandet af de respektive rollerna. Den okonstlade, ädla Fanchon hörde till Elise Lindströms bästa framställningar, täflande med hennes Cendrillon. Öfversten spelades