Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

klockan half åtta anmälde, det spektaklet var färdigt att börja. Till vänster om kungen satte sig excellensfruarna och till höger om kronprinsen excellenserna. Bakom voro platser för statsfruar, hoffröknar, serafimerriddare m. fl. Festföreställningen inleddes med en prolog, till hvilken den tillförordnade kapellmästaren Berwald skrifvit musiken. Därefter gafs för första gången den vackra treaktsoperan ”Vestalen”, hvars text är författad af den framstående skalden Jouy, och där kompositören Spontinis stora talang på ett så märkvärdigt sätt förbrödrat sig med poetens. Operan vann redan 1807 en entusiastisk framgång i Paris, och tonsättaren erhöll det af kejsar Napoleon instiftade operapriset på tiotusen livres, som skulle utdelas hvart tionde år. Textinnehållet är, att den segerkrönte romerske fältherren Licinius (framställd af Lindström), då han var en yngling utan namn och börd, älskat den sköna Julia (Henriette Widerberg). Under de fem år han tillkämpat sig rykte och ära, har hans tillbedda på hennes faders bud bundits vid Vestas tempeltjänst. Skalden har begått en licentia poetica, då han låtit Licinius älska Julia, innan hon blef vestal, emedan vestalerna, såsom vi veta, valdes bland barn under tio år. Då Licinius såsom triumfator intågar i Rom och af Vestas prästinnor skall smyckas med den gyllene segerkransen, manas Julia af den äldsta vestalen (Sofia Sevelin) sålunda:

”Kom, Julia, träd då fram åt hjälten att förära
den lager han med dygder pryda vet,
en minnesvård utaf hans bragders ära
och af hans landsmäns tacksamhet.”