160
hvars text af Pixérécourt hämtats från ”Tusen och en natts” saga om Ali Baba eller de fyrtio röfvarna, och som genom den skickligt hopflätade intrigen hela tiden håller åskådaren i verklig spänning. Den versifierade delen var öfversatt af Lagerbielke, prosan af f. d. löjtnant Ulrik Mannerhjerta, hvilken samma år anställdes vid Kungliga teatern såsom kontrollör och magasinsförvaltare, sedermera blef kostymordonnatör och slutligen ett gammalt original, som dog 1849 sjuttiofem år gammal. Musiken var af Bernhard Crusell och slog mycket an genom sina enkla och täcka melodier, främst uvertyren, Morgianas monolog, spåmansvisan och andra aktens final samt läsningen ur Alkoran, hvilken både genom musiken och den sceniska anordningen skänkte en verkligt österländsk tafla. För öfrigt var mycken omsorg ägnad både åt kostymer och dekorationer. En utsikt öfver Bagdad var i synnerhet af utmärkt effekt. Bland de spelande stod Elise Lindström såsom slafvinnan Zetulbé främst genom den lifliga naivitet, förenad med kvickhet och behag, som var den förtjusande konstnärinnan så egen. Fahlgren var vedhuggaren Ali Baba, Sara Strömstedt hans syster Morgiana, Sällström hans snälle, något enfaldige brorson Sadi, Almlöf den förfärlige röfvaranföraren Massur och Kinmanson dennes underbefälhafvare, hvilka alla utförde sina roller på ett högst förträffligt sätt. De vackra och smakfulla baletterna, där i synnerhet Sophie Daguin utmärkte sig, voro arrangerade af den nye balettmästaren Giovanni Ambrosiani. Publiken tycktes mer än vanligt nöjd med sin afton, och pjäsen rönte en obestridlig framgång.
