ädel gynnare. Genom drift och arbetsamhet försörjde han sig själf och understödde också sina fattiga föräldrar och syskon. Hans goda hufvud gjorde honom omtyckt, och han slöt sig till några i hufvudstaden varande unga vittra män såsom Thorild, Lidner, Kraus med flera. När kriget utbröt 1788, begärde han af konungen tjänst vid arméen i ett skaldebref, som på den tiden gjorde ej ringa uppseende. General Armfelt blef nu hans gynnare och fäste honom alltmer vid sin person. Inom kort finna vi honom såsom auditör vid Nylands regemente och som ordinarie öfverauditör från den 1 oktober 1788 vid de trupper, som under Armfelts befäl sammandragits mot norska gränsen. Det första mera allmänt kända prof på hans poetiska begåfning och fina språkbehandling var det under hans vistelse i Finland 1788 skrifna "Ode till Svenska arméen". Följande år vann han stora priset i Svenska akademien för en sång öfver den vid Hogland fallne sjöhjälten Baltsar Horn. Samma pris erhöll han ånyo 1810 för sin "Sång öfver Sveriges kronprins Carl August" och ytterligare 1822 för en moralisk afhandling om "Viljan". 1792 blef han kvartermästare vid Göta garde, 1794 kapten och 1798 major. Sedan han tagit afsked från regementet, placerades han i generalstaben, utnämndes 1802 till öfveradjutant hos konungen och anbefalldes att 1812 i denna egenskap tjänstgöra hos öfverståthållaren grefve Karl Mörner. Samma år blef han öfverstelöjtnant i arméen och erhöll 1815 öfverstes namn, heder och värdighet.
Förmodligen på rekommendation af Armfelt utnämnde Gustaf III honom 1790 till andre direktör
