166
offer och öfverger det, och framställer, som bekant, författarens egen systers sorgehistoria. Pjäsen börjar midt i handlingen, spelas på några få timmar af några få personer, men underhåller likväl intresset under hela aftonens lopp. Det tillhörde således den tidens bästa dramer och spelades också särdeles väl af Charlotte Erikson som Eugenie, Hjortsberg som hennes far, Torsslow som hennes bror, Sara Strömstedt som hennes faster och Almlöf som förföraren lord Clarendon. ”Herr Hjortsberg”, säger en granskare, ”var väl icke i sin egentliga genre, men denne store konstnär kan tillägna sig nästan alla, och hans spel hade denna afton åtskilliga momanger af obestridlig förträfflighet.”
Man hade genom framskjutna sidokulisser och genom takdraperiernas sänkning sökt göra den stora operascenen i akustiskt afseende mera lämplig för talpjäser, än hvad den annars var, hvilket syftemål man genast skulle ha nått genom heltäckt tak, som man sedermera lärde sig använda.
En fullkomlig nyhet voro de så kallade entreaktsscenerna, om hvilka Beaumarchais skrifver i en upplaga af pjäsen: ”Som den teatraliska handlingen aldrig anses hvilande, förrän den blifvit upplöst, kunde man, som jag tror, försöka sammanbinda den slutade akten med nästföljande genom en mimisk aktion, som skulle underhålla åskådarnas uppmärksamhet, utan att trötta den, och hvars förnämsta syftemål borde vara att under mellantiden antyda, hvad som utom scenen förefaller eller anses där förefalla. Allt hvad som bidrager till sanning och naturlighet i en allvarsam dram, helst af det patetiska slaget,
