att de uppträdande så skickligt fyllde sina platser. Sofia Sevelin intog, såsom var att vänta, första platsen i Fiorillas skepnad, titelrollen sjöngs af Fredrik Kinmanson, Geronio af Fahlgren, Narcisso af Sällström, poeten af Sevelin och Saida af Vilhelmina Enbom. I fråga om uppsättningen hade man gjort allt, hvad teaterns medel tilläto, och i afseende på baletten mer än hvad personalen tycktes medgifva. Maskeraden i andra akten var anordnad med en elegans, en smak och en sinnrikhet, hvartill man förut hos oss knappast sett något jämförligt. Kostymerna voro vackra, och den nya dekoration, som föreställde ett torg i Neapel, gaf verklig illusion af en sydländsk stad. Den sköna duon vid Selims och Fiorillas möte slog an liksom den muntra och behagfulla duetten i andra akten, då turken föreslår den äkta mannen att sälja sin hustru. Publiken var förtjust öfver sin nya bekantskap.
Henri Beyle berättar i sitt utmärkta arbete Vie de Rossini från de första representationerna af ”il Turco” i Milano 1814 en lustig tilldragelse, hvartill han var vittne. Den berömde komiske skådespelaren Paccini, som kreerade don Geronio, roade sig med att hvarje afton sjunga dennes cavatina ”Vado in traccia d’una zingara” på olika sätt. Än såg man i honom en i sin hustru betagen äkta man, som är förtviflad öfver hennes lättsinne, än en filosof, som sätter sig öfver alla bisarrerier hos den äkta hälft, som himlen beskärt honom. Vid fjärde eller femte representationen tillät han sig ett infall, som svårligen skulle tolererats annorstädes. Publiken var denna afton mycket sysselsatt med en stackars äkta man,
