170
som omöjligt kunnat förmå sig att bära sitt kors med tålamod. I alla Scalas loger talade man om ingenting annat än den olycka, som senast drabbat honom. Förtretad öfver att man ej med uppmärksamhet hörde på sången, började Paccini midt under cavatinan härma den olycklige äkta mannens öfver allt kända åtbörder och egendomliga minspel. I början märkte endast några få personer, att don Geronios förtviflan hade mycken likhet med hertigens af A***, men snart igenkände hela publiken den stackars hertigens gester och näsduk, som han alltid hade i handen, när han talade om sin gemål, för att därmed aftorka sin förtviflans tårar. Men man kan svårligen föreställa sig den munterhet, som grep hela salongen, när hertigen själf inträdde och satte sig i en af sina vänners loger, där han genast igenkändes af en och hvar. Alla människor vände sig mot honom för att så mycket bättre kunna njuta af hans anblick. Men icke nog med att den olycklige mannen i sitt upprörda tillstånd ej märkte det uppseende han väckte, till råga på alltsammans såg publiken genast på hans gester och i synnerhet på rörelserna med näsduken, att han berättade sitt ömkansvärda missöde för sina vänner i logen, dit han nyss inträdt, och glömde tydligen därvid ej den minsta småsak, som han upptäckt under den sist förflutna grymma natten. Man bör känna Italiens stora städer, som, hvad intresse för kärleksäfventyr och dylikt angår, ej ge våra småstäder efter, för att kunna föreställa sig det hejdlösa glädjeutbrott, som uppstod hos denna lifliga och maliciösa publik vid åsynen af den olycklige äkta mannen i logen och af Paccini på scenen,
