yttrat: ”Qui ne se plait pas avec Regnard n’est point digne d’adinirer Molière.” Pjäsen, som anses vara författarens mästerverk och är skrifven 1696, gafs i Stockholm på franska redan 1699 af Rosidors trupp (se del I, sid. 57) och sedermera 1793 på Kungliga teatern i en lokaliserad öfversättning af den kände vitterhetsidkaren Per Rudin, hvilkens goda tolkning fortfarande blef använd. Lars Hjortsberg, framställaren af den passionerade spelaren Albans trogne tjänare Hektor, som vid ridåns uppgång befinner sig på scenen, mottogs af den fulltaliga publiken med handklappningar i glädjen öfver att få återse ”denne ovanlige konstnär, hvilken kanske ensam af alla våra artister i hvad slag som helst har den sällsynta lyckan att förena alla partier och alla tycken till en gemensam beundran”, såsom en dåtida teateranmälare uttrycker sig.
Otto Ludvig Deland, en son till Louis Deland och hans första hustru Karolina Kuhlman, engagerades från och med detta spelår vid Kungliga teatern. Han var född 1800 och blef volontär vid Lifregementets dragoner, hvarifrån han 1821 tog afsked och anställdes under augusti och september hos sin stjuffar Gustaf Åbergsson, då denne innehade teatern i Göteborg. Där spelade han med rätt mycken framgång några komiska roller, men då han uppträdde som slottshauptmannen Amias Paulet i ”Maria Stuart” sades det, att han ”ej var på sin rätta plats”. I december samma år debuterade han på Kungliga teatern i en af sina Göteborgsroller, men blef ej antagen, hvarför han gick in vid Djurgårdsteatern, där han följande sommar visade sig som La Fleur i
