musiken. 1806 fick han öfvertaga anordnandet af operettspektaklerna på Arsenalsteatern. Vid sitt afskedstagande erhöll han af konungen en pension på tolfhundra rdr bko. Som medarbetare skref han sedan diverse uppsatser i Stockholmsposten, Journalen, Anmärkaren och Posttidningen. I sammanhang härmed kan förtjäna omnämnas hans satir från 1815, "Om judarnas företräde, välde och lycka". Han var tvenne gånger gift, 1795 med Hedvig Koersner, som dog 1797, och 1804 med Katarina Vilhelmina Weström, från hvilken han skilde sig 1818.
I Leopolds berömda aftoncirklar, där denne satt tillbakadragen "inom förskansningen af sin gamla ära", såsom Tegnér uttrycker sig, saknades Nordforss sällan, och alltid var för honom det dyrbarast, som påminde om Gustafs tidehvarf. Han hade varit personlig vän med många af dess utmärkta män och förvarade deras minne i trofast hjärta. En af dem var Bellman. Då den odödlige skaldens minnesfest firades den 26 juli 1832, hade Nordforss oaktadt sin sjuklighet vandrat ut till Djurgården och ämnade sedan därifrån bege sig till en begrafning på Ladugårdslandet, men han kom aldrig dit. I den folkträngsel, som uppstod vid de kungliga personernas ankomst, råkade han falla omkull och stötte hufvudet. Blod flöt ur näsa och mun, man bar in honom på Blå porten, läkare anskaffades, och han hemfördes i vagn. Men en åder hade sprungit i bröstet, blodet kunde ej hämmas, och han dog tidigt på morgonen dagen därpå.
Nordforss var till sin karaktär en af de redligaste och mest vältänkande människor, ehuru dessa
