184
hela sitt lif i fält och inser sin brist i den finare umgängestonen, vill däri taga undervisning af prinsessans hoffröken (Sofia Sevelin), i hvilken han emellertid förälskar sig. Prinsessan å sin sida har redan ingått en hemlig förbindelse med grefve Lindsberg (Per Sällström). Då grefven ser prinsen vid sin makas sida, upptändes han af svartsjuka och säger henne i faderns närvaro några bittra ord, hvaröfver hertigen vredgas och förvisar grefven. Aftonen före sin afresa kommer han för att taga farväl af sin maka, men öfverraskas af hertigen och gömmer sig. Då denne går, läser han igen dörren till dotterns rum och medtager nyckeln. Den enda utvägen för grefven att komma därifrån är genom fönstret, men emedan det nyss snöat, fruktar man, att hans fotspår skola synas i den nyfallna snön. Hoffröken föreslår då att begagna en släde, hvari grefven sätter sig, och de båda damerna skjuta honom öfver den tillfrusna sjön utanför prinsessans fönster. Storhertigen har emellertid från sitt rum sett det besynnerliga slädpartiet, får af en trädgårdsmästare reda på verkliga förhållandet, men förlåter sin dotter och hälsar grefven såsom sin måg, hvarpå prinsen gifter sig med hoffröken. Nya och granna kostymer hade förfärdigats till och med åt kören och baletten, och några af hufvudpersonernas dräkter voro lika rika som smakfulla. Hoffesten i andra akten, ett slags bal paré med aftonmåltid, var högst lysande och gaf en träffande bild af sjuttonde århundradets högtidligheter. Äfven nya dekorationer hade målats, bland hvilka den i tredje akten, som föreställde snöfältet med slädfarten i månsken, var af en stor och
