anspråk kunde fordra af en fagottist. Han framtrollade toner, som man skulle kunnat tro än tillhöra valdhornet än klarinetten. Han var med ett ord beundransvärd.
En repris af Leopolds ”Oden” försöktes den 15 september, då de olika rollerna utfördes af sina senaste innehafvare med undantag af Asmun, som öfvertagits af Åbergsson, och Milo, som nu utfördes af Lindman. Den romerske imperatorn, Milo och Yngve hade blifvit försedda med lämpligare dräkter än förut. Sara Strömstedt, hvilken förut såsom Tilda varit iförd en enkel hvit klädnad, visade sig nu iklädd endast en öfver skuldran hopfäst björnhud och ett draperi, som ej betäckte mer än ungefär en tredjedel af hennes högst välbildade gestalt och knappast det, när hon rörde sig lifligare. Apparitionen var af en särdeles god effekt, ehuru den stötte en och annan granntycktare åskådare. Salongen var fullsatt utom på de bättre platserna. Emellertid blef denna representation ”Odens” sista. Strax därefter insjuknade nämligen Lindman, och när han efter sju veckor tillfrisknade, inträffade Arsenalsteaterns brand, då alla till pjäsen hörande dekorationer och kostymer helt och hållet förstördes.
Påföljande månad hade Elise Lindström sin recett, då hon i ”Snöfallet” utförde prinsessans roll, som hon fått öfvertaga under Henriette Widerbergs numera ganska regelbundet återkommande otjänstbarhet.
I midten af samma månad gafs en liten kvick och underhållande enaktare, af Lagerbielke fritt öfversatt från franskan. En timmas roman eller Det
