Två månader därefter, den 26 mars fick man på Arsenalsteatern ändtligen skåda den första föreställningen i Stockholm af "Hamlet", detta underbara, evigt unga snilleverk af den fullblodigaste representanten för renässansens diktkonst.
Hamletssagan är, som bekant, först skrifven af Danmarks äldste häfdatecknare, Saxo Grammaticus, i hans frejdade Historia danica, hvilken fullbordades 1204, ehuru den ej blef tryckt förr än 1514 i Paris och öfversattes från latin till danska af Anders Sörensen Vedel 1575. I tredje boken af denna historia förtäljer Saxo om en konung Rörick i Danmark, hvilken hade en dotter Geruthe, som han gaf till äkta åt Haardevendel, med hvilken hon fick sonen Amleth. Denne Haardevendel, hvilkens fader var höfding öfver Jutland, hade en broder, Fenge, som tog honom af daga och gifte sig med den mördades änka. Af fruktan för sin farbroder ställde sig Amleth svagsint. Konungen fattade emellertid misstankar, att hans galenskap endast var låtsad, och försökte utleta sanningen genom att förföra Amleth till älskog med "it deiligt Quindfolck", med hvilket han oförmodadt sammanfördes i en skog. Då det likväl icke lyckades Fenge att härigenom utleta rätta förhållandet, emedan Amleth i tid blifvit varnad af en vän, instängdes han i ett rum tillsammans med sin mor, hvarvid en konungens spejare låg gömd i en halmkärfve för att lura ut, hvad han skulle yttra. Icke heller nu får Fenge veta något, ty lyssnaren dödas af Amleth, som därefter håller ett strafftal till sin mor. Kungen, som ej själf tordes aflifva Amleth af fruktan för dennes morfaders vrede,
