skådespelaren i Bordeaux Honoré Martelly, ”De båda Figaro eller Planen till en komedi”.
Beaumarchais skref som bekant ”Barberaren” 1775 och tio år därefter ”Figaros bröllop”, där händelsen anses passera tre år senare. Då han på den affären förtjänte åttiotusen francs, förleddes han att skrifva ”Den brottsliga modern”, hvars intrig skulle tilldraga sig efter ytterligare sexton år, men ämnet var mindre lämpligt och han själf sextiofem år, hvadan pjäsen misslyckades både i moraliskt och teatraliskt hänseende. Martelly företog sig då att skrifva en annan fortsättning, som spelar tretton år efter ”Figaros bröllop”, och som vann mycket bifall i Frankrike. Figaro har blifvit egennyttig och intrigant och förvärfvat sig ett afgjordt välde öfver Almaviva, som han förmått att under flera år lefva skild från sin gemål och dotter. Han sammanträffar med en af sina forna vänner Torrijio, som han utger för en förnäm man, innästlar i grefvens ynnest och åtar sig att göra till måg i huset mot hälften af hemgiften. Cherubin, som i kriget tjänat upp sig till brigadier, är emellertid kär i fröken Inez. Han kommer till slottet, förklädd till betjänt, och får under det antagna namnet Figaro tjänst hos grefven, lyckas att afslöja bedrägeriet och belönas därför med Inez’ hand. En mängd små intriger och lustiga episoder äro inströdda i denna hufvudhändelse och underhålla intresset. I synnerhet är en gammal poets förslag till ett lustspel, som Figaro inger honom, och som är grundadt just på det skälmstycke han själf förehar, ganska lyckligt häruti inblandadt. Dialogen är liflig, infallen träffande och osökta, och
