några trodde, det man ropat, att elden var lös. Det uttalades sedan i pressen en önskan, att ”detta vackra sätt att belöna talangen måtte vinna insteg hos oss”, och det inträffade också kort därefter, som strax skall omtalas.
Två dagar före jul gafs en liten enaktare af Duval, fritt öfversatt af boktryckaren Imnelius, ”Shakspeare kär”, en komedi, hvars hufvudinnehåll grundar sig på en verklig tilldragelse. I en dagbok från 1601 meddelas nämligen följande anekdot, ehuru händelsen berättas ha tilldragit sig förut, antagligen omkring 1594, då ”Richard III” var ett nytt stycke: ”En gång, när Burbage spelade Richard III, blef en borgarhustru så betagen i honom, att hon, innan hon lämnade teatern, utsatte ett möte åt honom, vid vilket han skulle infinna sig under Richard III:s namn. Shakspere, som hört deras öfverenskommelse, infann sig förut, insläpptes och hade börjat leken, innan Burbage anlände. Sedermera kom ett bud, att Richard III stod utanför porten. Shakspere lät svara, att William Eröfraren gick före Richard III. Shaksperes förnamn är William.”
Komedien utföres af tre personer, Shakspere, aktrisen Clarence och hennes kammarjungfru. De bägge senare framställdes med mycket behag af Charlotte Erikson och Elise Lindström, och Almlöf vann i titelrollen en sannskyldig triumf. Han spelade den med värma, liflighet och kraft. Man beundrade i synnerhet hans snabba öfvergångar från en stämning till en annan och de häftiga utbrotten, förorsakade af kärleken hos en man, som lider genom öfvermåttet af sin svartsjuka. Han var än ursinnig,
14 — Svenska teatern IV.