intagit fästningen.” Den hälsades alltid med en applåd. Komedien blef ett favoritstycke hos publiken och har för öfrigt sin märkvärdighet däraf, att det var efter den pjäsen den första inropningen hos oss ägde rum.
Almlöf hade länge varit publikens stora gunstling. Redan hans Leicester i ”Maria Stuart” väckte en liflig beundran, som hans Appius, hans Falkland m. fl. betydligt stegrat. Han var högeligen populär, och förtjusningen var allmän öfver hans framställning af Shaksperes svartsjuka och förtviflan. Svenskar, som rest i utlandet, hade berättat, att man där, för att ge en stor artist ett lysande bevis på den beundran han väckt hos åskådarna, brukade framropa honom eller henne efter pjäsens slut. Vi ha nyss sett, att man försökte hedra Lindman med en sådan framkallelse, men att detta misslyckades, emedan det var illa förberedt. Några af parterrens stamgäster, dåvarande kunglige sekreteraren Nils Arfwidsson och tvenne yngre officerare, kommo i början af året 1826 öfverens om att ägna Almlöf denna hedersbetygelse en afton efter hans Shakspereframställning, och den 9 februari satte de sitt beslut i verkställighet. De placerade sig på skilda platser. Arfwidson ställde sig i midten och de båda andra på hvar sin sida af parterren, och efter ridåfallet ropade de högljudt under de starka applåderna: ”Ridån upp! Almlöf! Almlöf!” Det blef på en gång moltyst i salongen. Ropen förnyades. Samma häpna tystnad. Men så småningom började publiken fatta, hvad det var fråga om, och plötsligt skrek hela salongen: ”Ridån upp! Almlöf! Almlöf!” Bakom ridån
