230
grad af konstnärlighet nedlade hon ofta instinktivt i utförandet, då det föll henne in att låta sig hänföras af dessa och andra odödliga tonverk. Hennes tygellösa lefnad ändade tyvärr tidigare än som varit nödigt hennes konstnärsbana, och redan 1837 lämnade hon scenen med titel af hofsångerska. August Blanche omtalar, att han en gång under sina vandringar på dåvarande Ladugårdslandet påträffade henne såsom gammal gumma i en liten träkåk uppe vid Sibyllegatan, där hon sålde ”sicilianska tvålkulor”. I hennes fårade anletsdrag var det nästan omöjligt att igenkänna den forna firade primadonnan, men hon tog saken mycket lugnt och berättade, att hon funderade på att hålla mat för riksdagsmän. ”Jag rusade på dörren”, säger Blanche, ”det var en af dessa illusioner, som icke utan plågor dö.” För förtjänstens skull utgaf hon i början af 1850 ”En skådespelerskas minnen”, två små häften utan något värde, men som numera betalas ganska högt på bokauktionerna. Hon dog i armod fullkomligt bortglömd 1872. En bland hennes mest uppmärksammade förbindelser knöts med den ståtlige och rike engelske legationssekreteraren Manners S:t George. Hon berättar själf helt fördomsfritt i sina nyssnämnda minnen, huruledes han dagen efter premiären af ”Figaros bröllop” skickade henne ett bref, som innehöll de mest smickrande uttalanden om hennes spel och sång. Med brefvet följde en kartong, hvari låg en hvit spetsklänning med underkjol af hvit atlas, en brosch, ett par juvelörhängen, ett halsband af äkta pärlor med diamantlås samt en bukett af konstgjorda hvita blommor, och i
