242
som hans nu aflidna mor uppfostrat, och som ännu är kvar i huset i egenskap af något slags domestik. Flickan älskar honom tillbaka, men fadern (Åbergsson), som med bedröfvelse upptäckt denna passion och fruktar dess följder, gör allt för att kväfva den. Han berättar för sonen, hur han själf i sin ungdom begått ett dylikt förhastadt steg, och hur hårdt han blifvit straffad därför, men då han ser, att detta ej har åsyftad verkan, vänder han sig till flickan, hvilken, mera ädelsinnad än hennes tillbedjare, besluter att uppoffra sig själf för att rädda honom. Detta sker därigenom att hon gifter sig med en underofficer Bertrand (Lars Hjortsberg), en invalid, som har generalen att tacka för allt, en hederlig och grannlaga man, och som dessutom älskar henne. Den unga makan är fast besluten att aldrig återse Edvard, men ger emellertid efter, då han i ett bref hotar att döda sig, om hon ej beviljar honom några ögonblicks samtal. Härunder öfverraskad nödgas han gömma sig och blir då åhörare till ett för honom högst obehagligt samtal. Susette får nämligen veta af Bertrands kusin, arrendatorskan Pinchon (Elise Lindström), att Edvard före dennas giftermål gjort henne sin kur och äfven då hotat att döda sig. Pinchon (Sevelin), som kommer litet senare, berättar, att Bertrand fått sitt träben icke på slagfältet utan i en duell, som han med flit ådragit sig för att rädda Edvard från densamma, och hvars anledning var ett kärleksäfventyr med en dansös. Susettes tillgifvenhet för sin man ökas naturligtvis häraf, under det att hennes känslor för Edvard afkylas, och denne, slagen af blygsel och ånger, reser bort med sin far,
