246
alldeles missförstådda. Torsslow måtte dessutom ha osmakligt öfverdrifvit hans genialiskt skildrade, patriotiska rus i andra akten. Emilia slutligen, som ju är en obetänksam, godmodig och lättsinnig kvinna af tvetydig dygd, spelades af Katarina Wennbom såsom en mycket förståndig, tänkande och välmenande människa. Dekorationen till venetianska rådets samlingssal var ordnad med smak, men Desdemonas sängkammare liknade mer en balsal än ett sofrum. Dessutom var bädden placerad längst fram på scenen, i stället för att den bör stå så långt bort som möjligt i fonden. Kostymerna voro vackra, ehuru, som det ofta den tiden inträffade, sammanplockade från olika århundraden. Premiärpubliken tyckte ej om stycket, men också hade den redan i förväg af några tidningar underrättats om, att det var en dålig pjäs, där det platta, orimliga och oanständiga täflade om priset. Efter de första akterna, då handlingen skrider långsamt framåt, förhöll man sig tyst. Efter tredje akten hördes ett långvarigt, ehuru ej allmänt bifall, men efter slutet nedhyssjades applåderna, och skådespelet kunde ej ges mer än åtta gånger intill januari 1830, då det försvann från repertoaren för att först efter tjugusju år åter uppenbara sig i Hagbergs förträffliga tolkning.
Denna motgång afskräckte emellertid Kungliga teatern under hela aderton år från att göra något vidare försök att uppföra ett annat arbete af ”litteraturens skogsmänniska”, ehuru biskop Olof Bjurbäck i företalet till sin öfversättning af ”Hamlet” 1820 i helig vrede utropar: ”Har väl den, som skrifver sådana sanningar, gjort sig saker till att
