brännmärkas med titeln: litteraturens skogsmänniska? En skogsmänniska är dock alltid ett kreatur af ädlare ras än hofapor.”
En liten dåtida anekdot förtäljer, att Nicander, som i december 1826 vann Svenska akademiens stora pris för skaldestycket ”Tassos död”, under vintern uppläst detsamma i en aftoncirkel. Han fick då höra mycket beröm öfver det vackra språket, men på samma gång uttalades förvåning öfver det underliga namn han gifvit sin hjälte: ”Tasso, Tasso! det låter så besynnerligt!”
Märkligt att omtala uppfördes under detta spelår två svenska originalskådespel. Det första var ”Oden i Svithiod”, tragedi på vers i fem akter af bankokommissarien Gustaf Anton Brakel (f. 1782, d. 1853), med körer och marscher, till hvilka Berwald satt musik. Första uppförandet ägde rum den 1 december 1826, hvarvid salongen tedde sig nästan som vid ett galaspektakel. Konungen och drottningen samt kronprinsparet sutto i stora logen, hofvet och den högre societeten var rikligt representerad, flera officerskårer hade upptagit en del af första raden, och folksången afsjöngs ”mit Anstand und Würde”. Personallistan upptog Oden, asarnas drott, Almlöf; Yngve, hans son, Torsslow; Gylfe, drott i Svithiod, Åbergsson; Freja, hans dotter, Sara Strömstedt; Loke, öfverstepräst i Ägirs tempel i Svithiod, Lindman; Baldur, Odens förtrogne, Fredrik Kinmanson; Gore, en af Gylfes höfdingar, Lars Hjortsberg; Rinda, Frejas förtrogna, Karolina Bock; Brage, asarnas skald, Fahlgren, m. fl. Tragedien handlar om Odens ankomst till Svithiod, kärleken mellan