264
han tog afsked från drottningen af England var en engelsk amiral närvarande, hvars unga hustru icke hade det bästa rykte. Det blef fråga om hvad klockan var, och kungen räckte upp två fingrar i luften på ett sådant sätt, att de kunde tagas för två horn. Drottningen skrattade åt detta teckenspråk, men amiralen kände sig högeligen förnärmad.
Ett uttryck för de blandade känslor, med hvilka drottning Elisabets kavaljerer betraktade de upptåg, som ägde rum, ha vi i ett bref, som hennes gudson, sir John Harrington, strax efter festligheterna sände till sin vän, konungens sekreterare Barlow. Han skrifver däri bland annat: »Jag kom hit en eller två dagar, innan den danske konungen anlände, och från den dagen ända tills nu har jag varit nästan öfverväldigad af gästabud och nöjen af alla möjliga slag. Lustbarheterna begynte hvarje dag på sådant sätt, att jag nästan började tro mig vara i Muhammeds paradis. Vi hade kvinnor, men också vin och det i sådant öfverflöd, att en nykter iakttagare skulle häpnat. De utbringade skålarna voro högtidliga, och kungen och hans gäst omfamnade hvarandra hjärtligt vid bordet. Efter min mening ha danskarna på ett märkvärdigt sätt inverkat på våra goda engelska adelsmän. Ty de, som förut aldrig smakade en droppe, följa nu modet och söla sig i djurisk lusta. Damerna ha afstått från att vara nyktra, och man ser dem ragla berusade omkring. Det var för väl att parlamentet försåg hans majestät så rikligt med penningar, ty det har icke varit brist på öfverdåd och lifsglädje, det har varit föreställningar, lekar och banketter från morgon till kväll.
En dag hölls en stor fest, och efter taffeln uppfördes ett skådespel om konung Salomo i templet och drottningens af Saba ankomst, som var ämnadt att gifvas för deras majestäter efter grefvens af Salisbury och andras anordningar. Men, ack! liksom all jordisk glädje i njutningens stund lämnar mycket öfrigt att önska, så gick det också med vår föreställning. Den dam, som utförde drottningens roll, frambar härliga gåfvor till
