talscenen, skulle endast bli ett tomt uppradande af namn, då de allra flesta af dem numera äro totalt förgätna. Jag vill därför blott omnämna några af de mera märkliga.
Den 10 mars 1820 gafs Åkerhielms tragedi "Engelbrekt" på orimmad vers i fyra akter med Åbergssons ypperliga framställning af titelrollen. Sara Strömstedt spelade hans hustru, Lindman Måns Bengtsson och Fredrik Kinmanson Engelbrekts vän, bergsmannen från Nora, hvilka alla tre lära ha varit bra. Mindre lycklig var däremot Brooman såsom Peccatel. Bokhandlaren, magister Wiborg, skref om denna pjäs till Tegnér någon tid därefter: "Engelbrekt af Åkerhielm emottogs med ofantlig applause; men dess reputation har mycket sjunkit. Som jag ej var i stånd att få plats de första gångerna den gafs, så har jag sedan ej gått därefter, och nu hör jag: där äro longörer, som äro fasliga; där är ingen aktion mer än på två ställen: när dalkarlarna vilja hafva Engelbrekt till konung, och när han mördas; ämnet är patriotiskt, språket vackert, sentimenterna upplyfta, m. m. men ni går inte och ser den andra gången. Ling lär af Åkerhielm ha fått 400 rdr bko för sin pjäs, fastän den icke kunde spelas; men den lär vara nyttjad som stomme. Någon sade, att grunden i Engelbrekt vore af Ling, byggnaden af Åkerhielm, inredningen af Granberg och rappningen af Wallmark. Man har ock sagt, att Lagerbielke nu skall omarbeta och upphjälpa den." Huruvida Åkerhielms tragedi är en omarbetning af Lings torde väl vara ganska svårt att afgöra. Utan tvifvel, säger professor Ljunggren, var det väl af godhet och
