38
där upprätta en egen teater. Utan tvifvel var en bidragande orsak härtill, om icke den egentliga, den konstnärsafund, som härskade mellan Åbergsson och Hjortsberg, hvilken senare icke vid sin sida tålde någon medtäflare om publikens ynnest. Fiendskapen dem emellan lär ha gått så långt, att pjäser icke kunde gifvas, där de skulle visa hvarandra vänskap, till exempel omfamna hvarandra, hvilket de bestämdt vägrade göra.
Redan 1811 hade Åbergsson till konungen inlämnat en ansökan att i hufvudstaden få för sin och sina arfvingars räkning anlägga och öppna en egen offentlig teater, som vore utan gemenskap med eller beroende af de Kungliga teatrarna. Något svar härpå afhördes emellertid icke, och han fick ej ens veta, om hans skrifvelse någonsin föredragits. På hans 1818 förnyade begäran erhöll han det beskedet, att Kongl. maj:t för närvarande icke fann skäl att därtill lämna bifall. Under förebärande att teaterdirektionen vägrat honom engagemang inkom han 1822 för tredje gången med samma åstundan, förmenande, att hans pension af åttahundratjugufem rdr bko var otillräcklig för att därmed föda hustru och sju barn. Åkerhielm svarar i sitt infordrade yttrande, att ”då han 1818 öfvertog teatern, hade Åbergsson kort förut underskrifvit sitt kontrakt. Vid spelårets slut erbjöd direktionen honom förnyadt engagemang med en betydlig tillökning i lönevillkor. Detta afslog han och lämnade teatern den 1 juli 1819. Direktionen insåg visserligen, att en kännbar förlust skulle drabba scenen, men då hans anspråk öfverstego kassans tillgångar, kunde
