42
ekonomiskt afseende gick det särdeles illa. Den ena dagens inkomst var sämre än den andras, och Åbergsson nödgades i brist på uppmuntran afsluta den korta spelterminen. Den dåtida ytterst dåliga penningställningen i handelsstaden var nog en kraftig orsak till detta fiasko, men äfven lindansarsällskapet Kuhn et C:is prestationer på teatern vid Sillgatan var en svår medtäflare om publikgunsten. I ett teaterbref från Göteborg i maj till Aftonbladet jämnställas de båda sällskapen, och skulle något af dem möjligen ha företräde framför det andra, synes det snarare tillfalla akrobaterna än skådespelarna.
Genom trenne spelterminers i ekonomiskt afseende bittra erfarenhet hade Åbergsson fått nog af Göteborg, och han återvände nu till Kungliga teatern. Men om man där ännu alltid med nöje såg en konstnär, hvars talang städse väckte beundran, var dock förtjusningen icke mer densamma som förut, ty under Åbergssons frånvaro hade ett par yngre talanger framträdt och tillvunnit sig publikens bevågenhet. Från den 1 juli 1823 reengagerades han som skådespelare och återfick samtidigt sin befattning som lyriska scenens ledare, hvilken han bibehöll till den 1 januari 1828, då han efter Hjortsberg blef styresman för dramatiska scenen. Under åren 1828–1831 fungerade han äfven såsom lärare för teaterns aktörselever. Minnet började emellertid mer och mer svika honom, och han beslöt därför att icke vidare visa sig på scenen. Den 28 november 1828 hade han sin afskedsrecett på Stora teatern, då han återgaf titelrollen i ”Vestindiefararen”. Alla biljetter voro redan dagen förut slutsålda. Han blef på det
