52
bifall och bibehöll sig på repertoaren ända till 1833, om det än icke uppnådde mer än sammanlagdt tjugufem representationer sedan sitt första framförande 1803. Stockholmsposten var mycket förtjust några dagar därefter: ”Denna svenska koturnens prydnad – – öfverträffande de flesta af sina syskon – – äger – – den skönaste versbyggnad, det ädlaste,
renaste och kraftfullaste språk, som ännu blifvit taladt från vår scen. Skådespelarna hade gjort sitt yttersta. M:lle Strömstedt var af alla den, som bäst fyllde sin plats. Hon gaf Virginia med hela den styrka och värma, som tillhör denna svåra roll. Hennes stumma spel var sant och naturligt, och det enda man skulle önskat är, att hon lagt mindre passion i sitt första uppträdande på scenen, emedan hennes känslorörelser då kunnat, som de bort, tilltaga i liflighet hela