stycket igenom. Herr Kinmanson spelade Virginius med mycken energi, men icke alltid med det lugn, som borde tillhöra denna fasta, beslutsamma karaktär, ty Virginius’ handlingar äro ej foster af passionen och ögonblickets händelser, de äro följder af hela hans sätt att se och tänka. Herr Almlöf såsom Appius spelade vissa starkare ställen af sin roll förträffligt, men var i allmänhet för kall, äfvensom han talade versen alltför fort att alltid kunna ge den sin behöriga tonvikt. Denne unge artist är för öfrigt af alla teaterns nuvarande sujetter den, som har de lyckligaste anlagen för tragedien. Hans vackra figur, hans uttrycksfulla ansikte, hans djupa och starka organ och framför allt hans berömvärda bemödanden att arbeta sig upp i sin konst gifva oss skäl till stora förhoppningar, dem han äfven med hvarje dag allt mer rättfärdigar. Dessa tre spela egentligen pjäsen. Herr Lindman som Sicinius spelade väl, men understöddes ej af någon kämpagestalt i sitt yttre.” Herr Bonn, som framställde Claudius, kunde icke sin roll, och en ung mamsell Åkerblad, som fick försöka sig såsom Julia, Virginias förtrogna, var så rädd, att man ej hörde, hvad hon hade att säga. Då sorgespelet ånyo gafs söndagen den 11 november hade Karolina Svanberg fått öfvertaga Julias roll, och hela pjäsen spelades då bättre och jämnare än gången förut och hälsades med bravorop efter slutet.
Argus för den 14 november var däremot icke lika belåten. Det heter där, att denna tragedi har samma förtjänster och fel som författarens andra tragedi ”Oden” och som den franska tragediens alster i allmänhet. Ensemble och värdighet, hvilken ofta
