Naturen gaf dig, hvad ej mödor lära,
det tragiska i blickar och gestalt.
Den moderliga gifverskan till ära,
uppoffra allt för den, som gaf dig allt!
Gå manligt fram i lifvet och på scenen
uppå din majestätiska koturn;
men böj ditt knä som romarn och hellenen
för konsten och naturn!”
I Biografiskt lexikon för 1835 säges det dock, att Almlöfs Leicester saknade något af statsmannens finhet, den Åbergsson så väl förstod att återge.
Som den eldige, passionerade Mortimer firade äfven Torsslow en triumf och hade liksom Almlöf redan hunnit bli en favorit hos publiken. Malla Montgomery berättar i sina minnen, huru hon just det året för första gången såg den unge Torsslow i Kotzebues ”Indianerne i England”, och hur hans sanna och okonstlade framställning förtjuste henne. Han spelade en ung indian, förälskad i en engelska, miss Liddy. Hon anförtror honom, att hon redan är förlofvad, ehuru hon tycks ha mycket intresse för honom. Kallt och stolt tar han afsked af henne och går — men i dörren vänder han sig om, ser på henne och säger blott: ”miss Liddy!”, hvilket ger anledning till en förklaring dem emellan. Torsslow lade i detta enda ord en sanning, en känsla, som fullkomligt uttryckte den sorg, den kärlek, det farväl, som låg däri: hälft ömt — klagande, förebrående, innerligt — det var alldeles förträffligt och bevisade både hjärta och förstånd hos den unge skådespelaren. Det rörde Malla obeskrifligt och fäste sig outplånligt i hennes minne.
Den 3 maj 1821, dagen efter premiären, skref den
