kärlekshistoria, var odrägligt, och trots att de spelande, bland hvilka märktes Charlotte Erikson, Torsslow, Lindman och Fredrik Kinmanson, gjorde allt hvad de kunde af sina roller, mäktade de ej hålla det kvar på repertoaren mer än sex gånger. För öfrigt gjordes en repris af ”Engelbrekt”, där Almlöf efter Åbergsson öfvertagit titelrollen, som han utförde med sanning och värdighet, för hvilket åhörarna ägnade honom ett rättvist bifall.
I början af år 1822 visade talscenen en smula större lifaktighet. Den 21 februari gafs för första gången ett högst rörande stycke i tre akter af den kände dramförfattaren Victor Ducange, tolkadt på svenska af den flitige öfversättaren för teatern, kammarherre Ludvig Manderström, ”Thérèse eller Den fader- och moderlösa flickan från Génève”. Det är ett typiskt exempel på hvad den tidens författare kunde skrifva ihop, och hvad den dåtida publiken med verklig förtjusning förmådde smälta. Thérèse är född i ett hemligt äktenskap af en viss markisinna i Génève och har uppfostrats i sin moders hus utan att lära känna sin härkomst. Vid markisinnans död finner hon sig till sin förundran insatt till arfvinge af hela hennes förmögenhet. Den aflidnas släktingar bli däröfver ursinniga, väcka process mot Thérèse och påstå, att testamentet är förfalskadt. Valter, en föregifven vän till markisinnan, åtar sig hennes sak, men i stället för att försvara henne, lånar han sig till verktyg åt hennes förföljare, spinner de skändligaste intriger mot henne och föranleder hennes fällande vid domstolen för förfalskningsbrott. Nu, då hennes heder och välfärd äro förlorade,
5 — Svenska teatern IV.
