att vara förnuftig och kufva en honom ovärdig böjelse, beger hon sig till hvila i den paviljong, som var bestämd till Thérèses sängkammare, men som denna lämnat, när hon fick veta herrskapets ankomst. Valter, som ej känner till detta ombyte, besluter mörda Thérèse, emedan han blott däri tror sig se sin egen säkerhet och verkställer detta rysliga beslut, men hans dolk träffar i stället fru de Senanges. I detsamma slår åskan ned och antänder paviljongen. Thérèse störtar ditin, men utkommer genast med den förfärliga underrättelsen, att fru de Senanges blifvit mördad. Nu rågas måttet af hennes olyckor. Ortens domare, som får veta Thérèses öden, tror sig i alla sammanlagda omständigheter finna ett bevis för att hon är mörderskan. Den gamle kyrkoherden vågar likväl ännu tro på hennes oskuld. Valter, som fångats af bönderna, röjer vid förhöret, att han förmodar Thérèse vara den mördade. Detta ger Egerthon anledning att beskylla honom själf för det brott, hvarför Thérèse misstänkes. För att utröna sanningen frågar han Valter, om han skulle våga se den döda, och då denne för att ådagalägga sitt mod närmar sig dörren till det rum, där liket säges ligga, utkommer Thérèse därifrån klädd i hvit dräkt, gående med långsamma steg och hotande åtbörd. Valter tar henne för sitt offers vålnad, förklarar sig genast för hennes mördare och henne själf för oskyldig äfven till förfalskningen af testamentet. Den brottslige upptäckes således, Thérèse räddas och får sin älskade Charles.
Detta högst medelmåttiga stycke var endast beräknadt på teatereffekt, och detta mål uppnåddes
