hvilken Svenska akademien, ehuru med stor tvekan, belönat med sitt mindre pris. Gustaf Ljunggren omtalar i Akademiens historia, det Wallin ansåg, att stycket hade en god dialog, men att expositionen var trög, invecklingen tung och karaktärerna utan hållning. Leopold tyckte, att planen var mager och karaktärerna svagt tecknade, bäst Magnus Erikssons, men att vissa scener ägde rätt mycken förtjänst, och ville därför föreslå mindre priset eller ock mention. Akademien bestämde sig slutligen för det förra. Den stora publiken skattade emellertid icke pjäsens värde synnerligen högt, och den kunde icke uppföras mer än sex gånger under två år, oaktadt titelrollen, Blanka af Namur, återgafs af Sara Strömstedt, konung Magnus Eriksson af Fredrik Kinmanson, Erik XII af Torsslow, hans gemål Berta af Charlotte Erikson och Bengt Algotsson af Almlöf. Under de litterära och politiska fejder, hvari Lindeberg sedermera invecklades, rönte hans ”Blanka” en långt större uppmärksamhet än då den uppenbarade sig på scenen, och hans motståndare roade sig obarmhertigt att hånande erinra om dess svagheter och ohjälpliga fall, hvarom mera framdeles.
Större nöje än af Lindebergs tragedi hade publiken af sin gamla favoritpjäs, Kotzebues ”Johanna af Montfaucon”, som i april återupptogs med Sara Strömstedt i titelrollen. I synnerhet lär hon ha varit förträfflig i den svåra scenen med Lasarra i femte akten. Almlöf spelade riddaren Adalbert väl, ehuru han kunnat visa mera värma vid åtskilliga tillfällen, och Lindman var en god Filip.
Rätt mycket bifall vann i slutet af samma
