uppstå en hel följd af lustiga förvecklingar. Den nye öfversten blir tvungen att bjuda sitt regementes officerare på frukost. Den verklige öfversten uppträder på skådeplatsen, sedan han fått underrättelse om sin utnämning, tror sin hustru enleverad af en bedragare och utmanar, rasande af svartsjuka, denne på duell. Ryttmästaren erbjuder sig att bli sekundant och lämnar den förklädda unga damen sina pistoler. Under det han manövrerar med dem, brinner det ena skottet af, hvarvid ”öfversten” till hans stora förvåning svimmar. Han skjuter nu af det andra skottet för att tillkalla hjälp, man rusar in från alla håll, och saken blir omsider förklarad. Det kvicka och skrattretande skämtet slog an trots sin obetydlighet, tack vare det lifliga spelet och kanske också på grund af Sara Strömstedts bedårande utseende i den klädsamma uniformen.
Sista spelåret under Åkerhielms styrelse började under mycket gynnsamma auspicier för teatern. Trots att endast gamla pjäser gåfvos, var salongen ändå nästan alltid fylld och flera gånger utsåld. Den 28 augusti hade publiken nöjet att efter lång saknad på tiljan återigen få skåda fru Erikson, som då uppträdde i ”Bröderna Philibert", och betygade henne på ett omisskänligt sätt sin stora glädje öfver detta återseende. Charlotte Erikson var de sista åren af Du Puys lif mycket intimt lierad med honom, för hvars skull hon 1820 skilde sig från sin man efter ett åttaårigt äktenskap. Då Du Puy våren 1822 hastigt afled, greps hon af en sådan förtviflan, att man fruktade hon skulle förlora sitt förstånd. Hon förmådde icke uppträda på scenen, och hennes roll
