hofkapellmästare. Sina återstående dagar tillbringade han dels i Amerika, dels i Gotha och Frankfurt am Main och dog i Bern 1873. Drouet ägde som flöjtist en glänsande, nästan oöfverträffad färdighet i synnerhet i den så kallade ”dubbeltungan” och i passager, hvarvid han kunde utföra ett legato på samma sätt, som det sker på violin, eller så att tonerna sammansmälta med hvarandra, hvilket förut ansetts alldeles omöjligt på flöjt. I Stockholm gaf han konserter på Kungliga teatern den 3 och 10 november, då han förtjuste och förvånade sina åhörare, hvilka dock på grund af de dubbla prisen ej voro fulltaliga. Han öfverträffade alla de märkvärdiga berättelser ryktet haft att förkunna om hans talang.
Galaspektaklet afslutades med en för tillfället af baron Åkerhielm skrifven ”Epilog”. Svenskt och norskt landtfolk är församladt och klagar kring en med de båda rikenas vapen prydd grafvård, mot hvilken Svea och Nore luta sig i en sörjande ställning. Fonden är fylld af ljusa skyar, och i höjden höres en hymn af osynliga röster, på ett alldeles förträffligt sätt utförd af teaterns sex förnämsta sångare. Sveriges skyddsängel i fru Sevelins gestalt nedsänker sig i ett moln och tröstar de bedröfvade med minnet af den bortgångne monarkens förtjänster och det dyrbara arf han lämnat sina folk. Ängeln försvinner i höjden, grafvården i djupet, och konungens staty synes i Odödlighetens tempel, omgifven af genier med palmer och lagrar. Äran, Segern och Pallas stå vid fotställningen, folket yttrar sin glädje, och genierna uppsväfva i höjden, hållande sina lagerkransar öfver stoden, hvilket lär ha gjort en
