100
kinkigt företag, hvars resultat heller icke motsvarade den möda det kostade, ty den nya libretten är svag, och det musikaliska intrycket fördärfvades till en del genom musiknumrens framträdande i en från originalet afvikande följd. 1909 utgaf hofoperasångaren Karl Scheidemantel i Dresden en omarbetning af operan, som uppfördes därstädes, men icke heller detta försök lyckades vinna någon varaktig framgång. Musikens höga värde har erkänts bland många andra af Gunnar Wennerberg i hans dagboksanteckningar från München 1851, där han säger: ”På aftonen gafs Cosi fan tutte. Jag var oändligt road. Det sjöngs så musikaliskt, och den lilla pjäsen är så fint och nyanseradt komponerad af den ’erkändt störste’, att jag är villrådig, om jag ej skall sätta honom öfver Figaro”. 1875 yttrar Eduard Hanslick, att mästaren framträder i synnerhet i första finalen, som är förtjusande i melodien, måttfull och snillrik i ackompanjemanget, liffull i uttrycket. Den lilla kvintetten i F-dur och tersetten ”Soave sia il vento” äro musikaliska pärlor af vårlig glans, men ariorna och duetterna svaga i jämförelse med de större ensemblerna, och han anser, att operan, trots enstaka nummer som i konsertsalen verka rentaf bedårande, numera måste förefalla föråldrad på scenen.
Costanzas och Dorabellas roller sjöngos hos oss af Sofia Sevelin och Henriette Widerberg, kammarjungfruns af Elise Lindström, Fernandos och Guglielmos af Sällström och Cederberg, don Alfonsos af Preumayr. Operan kunde här ej ges mer än tre gånger.
