minnena till lif. Hugo återvänder från en jakt, man talar om svunna tider, och den mördades blodiga bild förfärar dem bägge. ”Om han nu syntes…” utbrister Hugo. I detsamma bultar det på dörren, och don Valeros inträder, en teatereffekt som är af stor verkan. Han har under en följd af år ströfvat världen omkring för att finna sin sons mördare, och genom sammanträffandet af en mängd omständigheter upptäcker han, att Hugo är hans son och sin broders baneman, hvilket blir tydligt äfven för Hugo. Under ett utbrott af de dittills dämpade samvetskvalen erkänner han med fasa sin förbrytelse och dödar sig med samma dolk, som Elvira nyss stött i sin barm.
Händelsen utvecklar sig så sinnrikt, karaktärerna äro så väl hållna och dialogen så lefvande, att åskådaren med verklig spänning afvaktar slutet. På framställningen af Hugos roll hvilar hela styckets öde, och det afgjordes hos oss på ett sätt, som blef en triumf både för författaren och för Almlöf. Heimdall yttrar, att den senare måhända aldrig spelat så väl som den aftonen. ”Rollen syntes vara skrifven för honom och kan svårligen spelas bättre. Gesterna voro lifligt målande, osökt omväxlande och mimiskt fulländade. Elviras roll spelades förträffligt af mamsell Strömstedt. I starka, bestämda, passionerade karaktärer är hennes framgång alltid gifven, och sedan man sett dem i dessa roller, skulle det vara intressant att se dem i Macbeth, Wallenstein och Jungfrun från Orleans”. Charlotte Erikson, recettagerskan, utförde fröken Berta Örindurs mindre framträdande roll och var som vanligt utmärkt smakfullt klädd,
