104
men saknade tillräcklig värma och lyftning, liksom Fredrik Kinmansson som Valeros borde visat mer kraft och värdighet. ”Stycket gafs med en fulländning, hållning och samspel, som öfverträffar hvad man i något sorgespel åtminstone i senare tider hos oss funnit”. Recensenten ogillar den grund, på hvilken Müllner byggt sitt arbete, men finner den tekniska behandlingen utförd med mästarhand, och att stycket försvarar sin plats på hvilken scen som helst. Det rönte också en afgjord framgång. Trots den framskridna årstiden blefvo alla de bättre platserna redan tidigt utsålda de dagar ”Skulden” hann gifvas, innan säsongen afslutades.
Att det äfven i våra dagar, trots en mera individualistisk uppfattning af personligheten, kan finnas resonans för ödesmotivets dramatiska betydelse, se vi t. ex. hos Strindberg och Ibsen (”Kejser og Galilæer”, ”Fru Inger til Östråt”). Professor Klas Lindskog har i Athena, den nyligen utkomna boken om Greklands kulturvärld, påvisat, huruledes ”Rosmersholm” först ter sig som ett skulddrama, sedan som ett släktdrama, för att slutligen visa sig vara ett rent ödesdrama. Han utreder analogien mellan den tragiska skulden hos konung Oidipus, som ovetande blef sin faders mördare och sin moders make, och hos Rebecka West. I hennes ord till Rosmer i sista akten: ”Ja, for du skal vide det, Rosmer, at jeg har en — fortid bag mig” ser Lindskog en bekännelse om ett kärleksförhållande till hennes fosterfader doktor West, hvilken i föregående akt till hennes förfäran af rektor Kroll afslöjats såsom hennes köttslige fader. Att Ibsen verkligen menat något sådant, säger
