106
yttre välbehöfligt uppfiffad, men hela tomten tedde sig ändå allt annat än prydlig, belamrad som den var med materialbodar och dekorationsupplag, riktiga träruckel, som stodo kvar långt in på 1860-talet. Och öfver allt detta och salustånden på Jakobstorg reste sig det bristfälligt pålappade Ekebladska huset. Det var icke vackert och bidrog ingalunda till hufvudstadens förskönande.
Efter schismen 1828 mellan chefen och artistpersonalen tillsatte konungen en kommitté för utarbetande af ett nytt teaterreglemente. Ledamöter voro grefvarna Fleming och af Wetterstedt, friherre Åkerhielm och föredraganden af hofärendena, lagman Georgii. Sommaren 1830 inlämnade de sitt förslag, där de föregående stränga bestämmelserna blifvit betydligt mildrade och arreststraffet för fruntimmerspersonalen alldeles upphäfdt.
I början af grefve Pukes sista spelår uppfördes en af de mest betydande pjäserna under hela hans styrelsetid, en verklig prydnad för spellistan, Casimir Delavignes femaktskomedi på vers ”l’École des vieillards”, kallad ”Giftermål på gamla dagar” i en af Herman Kullberg verkställd öfversättning, som dock, enligt en i manuskriptet gjord anteckning af Puke, blifvit öfversedd och förbättrad af Remmer. Delavigne var på den tiden näst Béranger och Lamartine, Frankrikes mest omtyckte skald och skref under 1820- och 1830-talen flera dramatiska arbeten af framstående värde. Det nu omtalade räknar sin tillvaro från 1823 och anses vara hans bästa komedi.
