”Tankred” spelåret förut, och rollerna voro, i betraktande af tillgängliga krafter, bra besatta med Fredrik Kinmanssons mjuka basröst i Gottfrid af Bouillons konungsliga gestalt, Lindströms präktiga stämma såsom Tankred och Sällströms smäktande tenor i Rinaldos parti. Kalifen af Egypten utfördes af Lars Kinmansson, och i Armidas roll glänste Henriette Widerberg. Få operor lära dittills hos oss gått så bra som denna. I synnerhet utmärkte sig Lindström och Widerberg, och deras duett i första akten hörde till det bästa man den tiden fick lyssna till på teatern. Armida räknades både i afseende på sång och spel till en af Widerbergs allra förnämsta uppgifter. Liksom Tankreds parti i Rossinis nyssnämnda opera är äfven Rinaldos skrifvet för kontraalt, och genom att sjungas af en tenor förstörs effekten i de ensemblestycken, hvari han deltar. Oaktadt de spelande gjorde sitt bästa, hördes ganska få applåder, och publiken mottog operan rätt kyligt. Den är icke heller mycket dramatisk, och, som förut nämnts, de utdragna recitativen verka tröttande.
Baletten förde under den Pukeska regimen en ganska tynande tillvaro. På grund af bristande penningmedel kunde några nya större arbeten icke uppsättas, utan man nöjde sig med att då och då framföra de gamla utslitna pantomimerna ”Komiska baletten”, ”Stråtröfvarne”, ”Marchandes de modes”, ”la Fille mal gardée”, ”Nya Narcisse”, och hvad de allt hette. Endast under de månader (februari—juni) år 1828, då Kungliga teaterns forne balettmästare
