138
och Dagligt Allehanda yttrade om henne: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl, vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik af tolfhundra personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning. Vi hoppas dock, att det ej skall äga något menligt inflytande på den fullvuxna kvinnans moraliska bildning. Säkert är emellertid, att om Jenny Lind fortfar progressivt såsom hon börjat, blir hon tvifvelsutan ett alldeles utmärkt stöd för vår scen, hvars pelare beklagligtvis synas vilja ramla den ena efter den andra och hota med hela templets fullkomliga instörtande”. En förhoppning, hvilken, såsom vi veta, inom några år gick i rikaste uppfyllelse.
Den lyriska repertoaren under samma tid utgjordes af Mozarts ”Don Juan” och ”Figaros bröllop”; Webers ”Preciosa” och ”Friskytten”; Weigls ”Schweiziska familjen”; Rossinis ”Tankred” och ”Barberaren”; Righinis ”Det befriade Jerusalem”; Boïeldieus ”Hvita frun”, ”Califen i Bagdad” och ”De begge talismanerne”; Dalayracs ”Leheman”, ”Två ord”, ”En egendom till salu” och ”De begge arrestanterne”; Grétrys ”Richard Lejonhjerta”; Deviennes ”Nunnorna”; Brunis ”Fiskaren”; Bertons ”Aline, drottning af Golconda”; Isouards ”Joconde” och ”De löjliga mötena” samt Aubers ”Snöfallet” — en rätt vacker profkarta under fyra månader af den dåtida operamusiken.
En af Beskows första åtgöranden var att reengagera den af Puke afskedade Fahlgren, ty Lars
